24 November 2008.

4 år, 8 månader och 23 dagar sen du lämnade oss.

Tiden läker visst inte alla sår.

Jag kan fortfarande inte förstå att något så hemskt har hänt.

Sanningen är nog den att jag inte vill förstå heller.

Jag kommer aldrig någonsin att glömma dig eller våra minnen tillsammans.
Det var du som gjorde min uppväxt till ett kärleksfullt paradis och jag är dig evigt tacksam för det. Efter din död så kunde jag inte vara mig själv längre och det enda jag ville var att vara där hos dig, men som tack så hade jag mina vänner som alltid fanns där för mig och lyssnade.

Dom fick min livlust tillbaka, men en sak var ändå säker, jag hade förlorat den värdefullaste personen i mitt liv som jag älskade så innerligt mycket.

När jag tänker efter, så skulle mitt liv verkligen inte se ut såhär idag om inte du hade dött.

För allting var så mycket lättare och bättre när jag var med dig. Det var du som hjälpte mig igenom alla svåra tider och det var du som gav mig alla smarta tips om allting. Jag önskar vi kunde fortsätta så. Tanken på att du inte fått se alla mina framsteg genom det här åren krossar mig. Jag ville så gärna att du skulle ha träffat de 3 bästa personerna i mitt liv. Fått se mig spela fotboll i ett ligalag. Fått se mig göra mål. Växa. Se mig skratta. Jag kan räkna upp så mycket.

Tanken på att du inte finns kvar hos mig... Krossar mig.

För det är så jävla tungt att vara ifrån dig, fastän det snart är 5 år sen.

Jag kommer alltid att älska dig Farmor, och du kommer alltid att vara nr 1 för mig.