Idag är det första mars, vilket betyder att skolan har börjat igen och det känns åt helvete rättutsagt.
Jag vantrivs i skolan. Seriöst. När jag vaknar på mornarna har jag samma ångest känsla som jag hade då jag gick på folkis. Vet inte alls vad jag ska göra, men jag hatar att känna såhär.
Allt jag skulle vilja göra just nu är att åka till Norrköping och få pussas och kramas med älskling. Det finns seriöst inget bättre än det. När jag är med Daniel känner jag mig lycklig och på något sätt lyckas han alltid göra mig hel. Han har lyckats läka alla mina sår som jag en gång haft och det är jag otroligt tacksam över. Som jag har sagt till er tidigare så är Daniel inte bara min pojkvän utan även min bästavän, men nu under sportlovet konstaterade jag att han även är som min familj. Jag älskar honom över allt annat och jag skulle aldrig kunna tänka mig ett liv utan honom. Aldrig någonsin. Han är för bra för att vara sann, och jag har aldrig träffat någon som är så omtänksam och underbar som han är.
Så länge jag är utan honom spelar ingenting någon roll. Jag skulle lika bra kunna hoppa av skolan och flytta till Norrköping, bara för att få vara med honom. Man ska göra det som känns rätt, och med Daniel så känns allt mer än rätt.
Ni förstår bara inte hur ont det gör att måsta vara ifrån honom dag ut och dag in. Varje dag är som en kamp för mig. Jag måste klara det här. Men utan Daniel, klarar jag ingenting. Jag är alldeles för svag.
Detta är en känslosam dag. Jag vill inget hellre än att vara med honom. Skratta med honom, krama honom. Han är bäst.
Godnatt
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar