6 Januari 2010.

Förbannade jävla skitångest. Allt jag kan säga. Vill inte ha det såhär.
Vill kunna känna mig lycklig. Tanken dödar mig. Du får inte åka. Du kan inte åka.
Jag kan inte vara utan dig, det är som att leva i en mardröm då. Ingenting fungerar. Ingenting är bra. Ingenting är roligt.
Med dig känns allt bra. Allt är perfekt. Du är perfekt.
Jag kan bara inte vara utan dig. Inte en gång till. Jag pallar det inte. Jag behöver dig. Vill bara få hålla om dig alla dagar. Detta är det värsta jag varit med om i hela mitt liv. Aldrig trodde jag att jag skulle bli såhär kär, och sen på samma gång måsta vara ifrån varandra hela tiden. Det dödar mig, och det gör mig arg. Känns som att man inte räcker till då. Vet du hur mycket jag saknar dig då du inte är här? Som nu t.ex. Jag träffade dig senast imorse och ända sen dess har jag tänkt på dig och velat vara med dig. Jag kan inte vara utan dig och jag vill inte det heller.

Ord kan verkligen inte beskriva hur förbannat jobbigt det är att vara ifrån sin livs kärlek. Men fy farao vad jag älskar den killen! - Daniel Boman