1 Februari 2010.

Heej

Är det bara jag som har haft en dålig dag? Sen gjorde ju träningen inte saken bättre. Den var rätt slö och gick inte så värst bra, så när jag kom hem körde jag extra fys och cyklade 10 km. Skönt. Nu ligger jag i min säng och tänker på Daniel. Jag borde plugga på psykologin och alla svenskaord, men jag har ingen motivation kvar. Grejen är den att jag inte alls känner mig så glad som jag gjorde i våras och i somras, och jag vet precis vad det beror på. Daniel. Att vara ifrån personen som man har tänkt spendera resten av sitt liv med, som man älskar så otroligt mycket så att man får fjärilar i magen så fort man ses och som inte bara är ens pojkvän utan dessutom bästavän, det är tungt. Varje dag vaknar jag med Daniel i mina tankar och hoppas på att vi snart ska ses. Nu har det gått en vecka sen jag var med honom sist och det känns som en evighet. Jag vågar knappt berätta för er när jag nästa gång för träffa honom, för det är sjukt länge dit och jag får ont i magen och börjar må dåligt bara jag tänker på det. Distansförhållande är verkligen inte lätt, men Daniel och jag ska klara det här. För tillsammans är vi starka, och bättre än bäst.

Daniel Boman är verkligen den enda för mig. Det är först nu som jag insett att jag aldrig har varit kär förrän nu. Daniel är kärlek för mig och jag skulle aldrig änns tänka tanken på att lämna honom. När jag är med honom så känner jag mig som lyckligast och utan honom skulle jag inte vara någonting. Han får mig att kämpa och jag vet att han stöttar mig till 110 %.

Jag känner att jag återigen har öppnat mig fastän jag lovade mig själv att sluta med det eftersom det bara blien massa nåjs sen, men just nu behöver jag få prata ut eller skriva ut. Det känns som att ingen förstår mig när det gäller Daniel och mig och kärlek, så då är det skönt att bara kunna öppna sig i bloggen.

Jag hoppas ni en dag hittar er stora kärlek, för jag lovar er att det inte finns något bättre. 2 maj 2009 var den bästa dagen i mitt liv. Daniel Boman - The one and only.