20 Oktober 2008.

Hade tänkt berätta lite om resan, men var sjutton ska man börja?

Resan började 09.05 på lördag morgon, flygresan och bussresan gick bra. Vi var framme på hotellet vid 16.00 tiden om jag minns rätt. Sen blev det lite krångel, vi bytte hotellrum och väskorna våra var spårlöst försvunna. Vi fick först dom sen kl 18.00. Då packade vi upp och fixade oss, sen blev det käk och sen show.
När jag stod i matsalen för att ta mat så kom Mesut(en av fotograferna där) emot mig, vi hälsade på varandra och så frågade han om jag visste att Ali inte var kvar där. Såklart fick jag panik, visste inte vad jag skulle göra. Bara satt och glodde ner i maten. Sen gick jag och messade Ali och han berättade att hans pappa hade dött men att han själv kommer till hotellet imorgon.
Tack gode gud. Då blev jag lycklig, jag skulle få träffa honom! Äntligen tänkte jag.

Nästa dag kollade han knappt på mig, han sa inte ett ord, han tittade bara ner i marken och var som en helt annan person. Han var inte den gamla glada och roliga Ali. Allt var som bortblåst.
På kvällen när vi var på discot så pratade jag med Ersin (Alis kompis och även marres kille), jag sa till honom att jag ville prata med Ali, och det fick jag göra sen. Ali var hur full som hellst, inte ofta muslimer dricker liksom. Men nu, för att hans pappa (hans bästavän) har dött så drack han. Och vi pratade och pratade och det kändes lite konstigt mellan oss..
Men sen, dag 3. Den gamla Ali var tillbaka, min Ali. Jag blev så lycklig. Hur kan man vara så fin mot någon som han är mot mig? Hur kan man behandla en tjej med så mycket värde som han gör? Hur kan man älska någon så mycket som jag gör? Och hur kan man sedan lämna personen man älskar? Resan hem var förjävlig. Jag vill bara tillbaka till dig. Du är ju min, min Ali Acikgöz.

Vill bara säga att måndagen den 13 oktober har jag aldrig haft så roligt. Marre och jag ägde dansgolvet upp till 110 % och alla problem var som bortblåsta. Ett minne för livet helt enkelt.
(Klart det hände andra saker än bara det där också, men det tar vi inte här) mohaha..

Jag kommer att bli sumo. Jag tröst äter som aldrig förr. Hejdå