23 Oktober 2008.

Snart en vecka sen jag åkte ifrån dig. Det är tungt, men jag ska kämpa. För bådas skull.

Liksom, det blir inte bättre av att lägga sig ner och skrika och bara ge upp, även om det är det som vore skönast just nu.

Dagarna går så segt utan dig. Med dig var allt mycket roligare, vi har så himla roligt och bra tillsammans. Finns ingen som någonsin kommer att betyda så mycket för mig som du gör. Och det är så synd att din pappa dog, för om inte det skulle ha hänt så skulle du ha kommit hit till mig i november och varit här åtminstone en månad. Det skulle ha varit underbart.

Åå. Det dödar mig verkligen. Jag vill vara med dig. Jag älskar och saknar dig som aldrig förr.

Ali Acikgöz är världens finaste kille. Jag förstår inte hur jag ska klara mig utan dig.

Tack tette för att du finns, utan dig vore jag ingen josefin.

Siktir git ya