8 Februari 2009.

Jag vaknade kl 10 med ångest. Vet inte riktigt vad jag ska göra nu. Träning är ju det enda sättet som gör att min ångest minskar, eftersom jag inte är nöjd med mig själv och känner mig jämt fet och otillräcklig. Men, jag skulle så gärna vilja hitta ett annat sätt att bota ångesten med. Men som vadå? 

Jana berättade för mig att det är nånting i mitt liv som har oroat mig och som gör mig ledsen och för att få bort den känslan jag då känner så tränar jag. Träningen är egentligen inte felet skulle hon säga, det är nåt annat, som jag döljer (?) 

Jag vet bara en sak och det är att jag vill träna. Varje dag. NU. Jag känner mig inte tillräcklig annars. Och känslan man får när man har sån ångest är förjävlig. Att inte känna sig duglig och tillräcklig när man har gymmat 2 h, cyklat 5 km och tränat fotboll och en halvtimme.. Jag hittar inte ord.

Som jag har sagt tidigare, jag vill leva ett normalt och lyckligt liv. Men ångesten tynger ner mig så förbannat mycket. Att ständigt tänka på sin vikt, sin kropp, att jag måste träna och träna och träna gör mig galen. Jag vill vakna upp utan ångest, kunna dricka ett glas cola utan att lägga mig ner på golvet och göra sittups. 

Träning ska vara roligt, inte ett måste. Jag älskar att träna men nu förtiden har det blivit för att jag måst. Annars får jag ångesten som jag bara vill slänga iväg. Fotboll ingår självklart inte i dethär, fotboll spelar jag för att jag älskar det, mer än något annat och det är så förbannat kul. Speciellt med så bra tränare som jag har. Ni alla är fantastiska! 

Oavsett hur många ggr ni säger att jag är fin, inte fet och att jag duger spelar nästan ingen roll. Rösten inom mig säger ändå, De ljuger. Fortsätt träna.