11 Augusti 2009.

Känner mig deprimerad. Jag blir ofta det på kvällarna, och speciellt när jag är ensam. Vill inte tänka på att Daniel flyttar om bara några dagar, men det är ju inte så jäkla lätt de heller. Vd jag blir galen. Nu när jag mår som bäst så ska det här hända. Men jag kan inte skylla något på Daniel, för det är hans liv, hans val, hans framtid. Vi visste ju båda från tidigare att han skulle flytta nu i höst. Men på nåt sätt så kändes det som att jag skulle kunna ändra hans val. Jag trodde att om jag var tillräckligt snäll, underbar, snygg och kärleksfull så skulle han ändra sig, och stanna kvar här, och vi skulle kunna vara tillsammans i flera år utan nå större problem. Men, jag lyckades inte. På ett sett känns det jävligt jobbigt. Vill ju så gärna ha honom kvar.

Grejen är den att jag vet ärligt talat inte vad jag ska ta mig till. Okej, norrköping är inte så långt borta, men bara tanken på att inte kunna ses varje dag gör mig ledsen. Vi träffas ju varje dag nu och har haft det så förbannat bra de senaste månaderna. Ska allt ta slut nu? Ska allt bara försvinna? Det vi en gång kämpade för. Jag är seriöst livrädd för att du ska lämna mig. Det är du Daniel som har fått mig till en lyckligare person. Du har stöttat mig och verkligen försökt få mig att må bra, och du har lyckats. Visst har jag mina dagar som är rätt åt helvete, men det kan du inte göra något åt. Det är inte ditt fel. 

Jag vill bara säga dig ett par saker Daniel..
Du får tycka att det låter helt stört och du kanske inte tror på mig heller, men snälla, bara lyssna nu och försök att tro på mig. 
För mig är du inte bara min pojkvän, du är även min bästa vän, du är luften jag andas och du ger mig viljan att stiga upp på mornarna och ta tag i mitt liv. Jag har gillat dig enda sen lågstadiet. Jag tyckte du var så söt och snäll men vågade aldrig riktigt berättade det till dig. 
Sen vet jag inte riktigt vad som hände, men mitt i allt när jag gick i 7an (?) började vi dejta. Något år senare höll vi fortfarande på, var ihop, gjorde slut, var ihop, gjorde slut. Mycket pga mig! Jag har varit kär i dig även fast jag har varit med Ali. Du fanns i mina tankar dag som natt då, endå var det nånting som gjorde att jag valde Ali. Dumt nog. Jag vet inte riktigt vad det är jag försöker säga, kanske det att det är meningen att det ska vara vi två, vi känner varandra så pass bra och har varit kära i varandra i några år nu. Jag älskar dig så innerligt mycket, det är helt sjukt mycket alltså. På riktigt. Du är den bästa killen jag någonsin har träffat. Så underbar, fin, omtänksam, glad, positiv, så snygg. Du har allt jag kan önska mig. Mina vänner håller också med om det, "hur kan man vara så snäll och omtänksam som han?" "Han ser riktigt bra ut, du ska vara glad att du har han". Jodu, fruktansvärt glad är jag. 

Jag vet inte vad det är med mig. Jag hoppas bara att vi fortfarande kommer att vara tillsammans även efter flytten. Jag behöver dig, varje dag. Så snälla, stanna hos mig. Sa jag att du är bäst? Om inte så säger jag det nu. Du är bäst. Finast. Vackrast. Jag älskar dig Daniel. Låt det aldrig ta slut..