8 Oktober 2009.

Det är inte normalt att vakna på morgonen och vara skitförbannad redan då. Fattar inte vad det är som håller på att hända. Allt rasar i vår familj och jag vill bara flytta bort för ett tag. Jag klarar inte av att få höra skit och ta skit varje jäkla dag. Ingen lyssnar när jag har nåt att säga, och det enda du verkar bry dig om är den där jävla vinflaskan. Fattar du inte hur mycket det påverkar mig?! Varje jävla dag går jag runt och tänker på det, hur orolig jag är för att du ska bli full, arg och elak. Jag kan inte änns fokusera på skolan mer, jag som tyckte att allt löpte på så bra. Du förstör allt för mig! Kan du inte bara låta mig och mitt liv vara? Sen skriker du åt mig och påstår att det är min medicin som gör att jag blivit såhär, men vad fan blir man inte av att bo i det här huset?
Varje dag får jag gå runt med en klump i magen och känna en ständig oro. Jag vill inte leva så. Och jag pallar inte bo i en familj där det finns alkoholism och där man blir kallad hora av sin egen syster. Jag vill bara ha ett normalt liv som förut. Är det för mycket begärt?