4 Januari 2010.

Jag håller på att gå sönder. Att såra dig är inte vad som är meningen.
Aldrig. Skulle inte änns tänka tanken på det.
Du vet vad allt handlar om, men detta är svårt. Det måste du förstå.
Men ingenting är ditt fel. Det är mitt. Det är jag som har satt mig in i skiten och måste ta mig ut härifrån också. Men det är inte lätt, men vem sa att det skulle vara det?
Jag gjorde ett dåligt beslut. Och nu är jag förändrad. Och jag märker det själv. Jag antar att det är det enda positiva. Men jag vill inte vara såhär. Jag vill inte vakna upp på morgonen och känna hat mot mig själv och vara sur. Jag vill inte bli sur över minsta lilla grej du säger. Jag vill inte. Nu blir jag det. Du vet varför. Jag vet inte vad jag ska göra, men att se dig arg och ledsen för något som jag har orsakat, krossar mig. 
Snälla, förstå att det inte är JAG som behandlar dig såhär, för jag skulle aldrig göra det.


Du är det finaste, bästa och vackraste jag vet. Utan dig vid min sida skulle jag aldrig klara mig. Därför är det extra svårt nu när jag ser dig bli arg på mig. Jag klarar inte av det. Snälla älskling, säg att allting kommer ordna sig. Jag vill inte gå runt och oroa mig. Allt jag behöver veta är om du stannar hos mig, trots att jag är en jävla surkärring just nu. Jag behöver dig så otroligt mycket. Du är min pojkvän, mitt allt, min bästa vän. 

<3