4 Januari 2010.

Sämsta dagen. Sämsta humöret. Jobbig magkänsla. Jobbiga röster i huvudet.
Försvinn är allt jag kan säga. Försvinn. Vill inte ha något med det att göra. Aldrig.
Ingen borde få känna såhär. Ingen borde ha den känslan och rösten inom sig. Ingen.
Varför? Magen vänder sig och det enda som hjälper är att nypa sig förbannat hårt i fläsket. Det är allt som hjälper för stunden. Men sen då, man kan inte hålla på så hela tiden. Jag kan inte änns ligga ner i sängen utan att hålla handen runt midjan och på magen. Vill inte släppa taget. Kan inte släppa taget.
Förtjänar jag dethär? Gjorde jag något fel? 1 jävla år och 3 månader. Denna känsla. Förjävliga känsla. Ingen ska behöva ha det såhär. Ingen ska behöva hata sig själv mer än något annat. Ingen ska behöva vakna med kroppstankar på mornarna. Ingen ska behöva planera sin frukost dagen innan. Ingen ska änns behöva tänka tanken på att kanske sätta klockan och ringa mitt i natten för att göra sittups och armhävningar. Ingen ska behöva gå runt och tänka på sin hållning, mage och lår hela tiden.

Hur kan man änns vilja lida av allt dehär? Det är en sjukdom som ingen borde få genomlida. Ingen. Inte änns värsta fienden.